Vi fick två barn ganska tätt. Två små barn som inte tyckte om att sova på nätterna och H sov nästan aldrig, under ett par år blev hon väckt varannan timme varje natt för att amma. Det var en tung tid för H. Själv tillhör jag de som vaknar lätt och trots att jag egentligen inte kunde göra särskilt mycket vaknade också jag.
Jag försökte förstås bidra på mitt sätt. Tidiga söndagsmorgnar gick jag långa promenader med vagnen så att H skulle få sova. Under en period vandrade jag minst jorden runt med något av barnen i famnen för att de skulle somna utan tutte eller bara för att H skulle få en stunds vila. Vi försökte med nappar som genast ratades, vi försökte med andra läggrutiner, vi gav våra små pojkar välling innan sovdags och inte minst blev vi förbannade på Anna Wahlgren som hävdade att hon kunde få vilket barn som helst att sova gott om nätterna. Våra barn skulle hon i alla fall inte lyckas med!
Långsamt förvandlades H och jag till två vrak som desperat började leta efter metoder för att få våra barn att sova om nätterna. Vid det laget var vi redo för det mesta bara vi och barnen fick en god natts sömn. På BVC rekommenderade de något som vi aldrig hört talas om: 5-minutersmetoden. I korthet går det ut på att man ska lägga barnet lugnt och sansat och sedan gå ut och inte återkomma innan fem minuter har gått. När man väl återkommer ska man lika lugnt och sansat åter säga god natt och sedan gå därifrån. I instruktionerna förklarade man sturskt att efter tre dagar skulle barnet ha lärt sig att somna själv.
Vi skred till verket med den lite äldre av pojkarna. Vi lade honom i spjälsängen och gjorde precis enligt instruktionerna. Vi tog tid och satte oss i soffan. Redan från början var det dömt att misslyckas. All vår föräldrainstinkt sade oss att detta var fel. Joar stod hela tiden upp och skrek, någon gång somnade han men vaknade naturligtvis när han föll ner. Vi satt och grät i soffan. Och efter att ha försökt några kvällar med denna tortyrmetod blev vi helt enkelt tvungna att avbryta. Det var vidrigt, kränkande för barnet och en metod som jag knappt längre kan höra talas om utan att få flashbacks som gör mig både ledsen och upprörd över att jag alls prövade detta.
Femminutersmetoden är ingenting annat än en kränkning av samma slag som används i Nannypedagogiken med dess ”time-out”- tänkande. Det handlar om avståndstagande och avskärmning istället för värme och kärlek. Det handlar om uteslutning och till på köpet av skäl som inte ens barnet har något som helst ansvar för. Men det allra värsta är, om ni frågar mig, att både time-out och femminutersmetoden verkar bygga på principen att alla barn fungerar likadant och har samma behov. Ingenting kan väl vara mer felaktigt.
Det enda som var bra med vårt misslyckade försök var att vi stärktes i uppfattningen om att inte jobba emot sin föräldrainstinkt och anamma metoder. För egentligen finns det bara ett sätt att vara förälder, nämligen det sätt som känns bäst i hjärtat och som på inga villkor kränker barnen.